"Den Slöja som för män´skan täcker,
vad som i tiden komma skall,
Och som vår undran oftast väcker
På vad som är vårt rätta kall,
Får ej en oskär hand beröra
Och lyfta utan ödmjuk bön.
Men genom anden kan man höra
Och undfå visshets ljuva lön.
I fjärran skymtar fram ur töcken
Vårt ideal. - Ur jordens grus,
Det visar väg i tröstlös öken
Och leder upp mot himmelns ljus.
Oss anstår icke jämmerns läte,
Fast världar hota gå i kvav,
Ty människan som Guds beläte
Ej frukta bör för dödens glav.
Ej anstår oss att dådlöst njuta
Den tid oss given är av Gud.
Vem vet, när livets dag skall sluta. -
Vi därför lyda må hans bud.
I kärlekstjänst vår lycka finna,
Oss giva för vår nästas väl.
I ädla värv båd´ man och kvinna,
För evigt vinna så sin själ.
Då kommer rådet, liksom dagen
Och kraften växer ständigt ny. -
Och kärleken står över lagen,
Som över töcknen solig sky.
Se, anden bryter det insegel,
som skiljer tid, som är och gryr,
Att vi som i en källas spegel,
Må se vår väg, när dimman flyr."
- Emoll - H - G - C - D... F-N, Vad bra!
|
|
Skräckslagen hastade den dåraktige till den katolska kyrkan. Ljugande som alltid, inbillande med fantasier, att driva ut honom med den exorsistiska Kristus styrkan. Självklart visste den fallne, att av det som finns inget hjälper, för den som sig för evigt stjälper. Detta det hopplösa förfarande skulle vilken dåre som helst förhindrat, tagit för givet. Men jag vill ta livet.
|
